Joakim Karlsson

En regnig morgon i Arjeplog, med gråväder och blåst.
En uppiskad Hornavan med vitskummande vågor.
Är det den lokala naturens sätt att visa sin ilska inför kraftverksplanerna?
Kanske det, för vädret skulle slå om. Lagom till manifestationen slog högsommaren till och Hornavan låg spegelblank och välkomnade de runt 250 deltagarna i manifestationen.
Platsen vid Hornavans strand fylldes med musik, tal, intervjuer och ett tydligt avståndstagande mot kraftverksplanerna.
Välriktade och sakliga argument framfördes.

För det är något vi på motståndarsidan har; Argument.
Kraftverksivrarna saknar sådana, eller så gömmer de dom väldigt väl.
Såhär efter demonstrationen ägnar de sig åt att skriva ner deltagarantalet och andra lögner. Det är tråkigt, de borde ägna sig åt att besvara våra argument. Argument som de kallar för "skitsnack", men det kan inte förklara varför det skulle vara "skitsnack".

Ett argument som de faktiskt har är Pengar.
Egentligen ska man inte behöva besvara argument som sätter miljövärden mot kronor och ören.
Men okej, låt oss titta på det;
När kraftverksivrarna mäter intäkterna av fisket räknar de summan av sålda fiskekort, men inte hur mycket restaurangerna, mackarna, hotellen, butikerna med mera, tjänar på att folk reser till Arjeplog för att fiska och vistas i fin miljö.
Det krävs inte mycket tankeverksamhet för att förstå att det rör sig om mycket pengar.
Men dessa pengar försvinner om kraftverket byggs.
Att tjäna pengar på fisketurism handlar väldigt sällan om sålda fiskekort även om det också är en inkomstkälla, mest handlar det om allt runt omkring. Exemplen finns världen över.

Vatten.
Med vatten tycks man få göra vad som helst. Det man inte ser under ytan, det händer säkert inte heller.
Man kan dumpa gifter och annat. Och man kan bygga kraftverk.
Ändå består vi av ca. 65% vatten. Av samma vatten som alltid funnits.
Men vi fortsätter misshandla det till oigenkännelse.
Nu är det nog.

Nu är det dags att packa väskan för färd till manifestationen i Arjeplog.
Ett flugspö får ju också plats i packningen.

Det blir en del resande, för på måndag är det jobb som gäller igen.

Återkommer med lite utvärdering av Arjeplogsmanifestationen efter helgen.

..vid 02:00-tiden, jag tror det var natt till tisdag.
Vi sov vid ån, Selle och jag. 

Hastigt vaknade jag upp av ljuset och rösterna utanför, när jag slog upp ögonen tittade jag rakt in i min tältkamrats uppspärrade diton. Närmsta föremål att försvara sig med låg bredvid den provisoriska kudden.
Hann precis få en bild av löpsedeln i huvudet: "Flugfiskare motade bort blodtörstiga rånare med peang!", innan ljuset och rösterna försvann bort i en bil.

Jag har haft nära två veckors semester, givetvis med en hel del utomhusaktivitet.
De stora öringarna har lyst med sin frånvaro, men det gör absolut ingenting. Jag har fått sett försommarsolen sända sina första varma strålar över den halländska slättens små kullar, och se de första yra danicorna återfödas ur sitt nymfskal och ta sina första vingslag mot en blå morgonhimmel. Livet har varit gott.
Har även gömt mig i en slogbod vid Österdalälven, undan åska och piskande skurar bara för att ett andetag senare kliva ut i strålande solsken, kläckande baetis och vakande harrar. 

Igår fick jag styra en kilosöring in i håvnätet. Den var välkommen och den stod illa till.
Framför en gammal stock, i besvärlig ström, stod den och åt ganska frekvent av det som snabbt kom drivande på ytan. Kanske fick en halvtimma passera innan jag lade det första kastet på den.
I det fjärde kastet tog den. Det har skrivits spaltmeter om dramtiska öringfajter där fisken går fast, gör långrusningar och så vidare, så jag lämnar det därhän.
Som de allra flesta öringar var den slående vacker.

Nu sitter jag på jobbet i ett par dagar.
Men snart är det dags att hänga på sig ryggsäcken igen.

Värmen som varit har fått mig ut på upptäcktsfärd till några åar. Värmen har dock fått ge vika för lite högst ordinär vårtemperatur. Vilket är tur, tex. det hade inte blivit en särskilt lång Danicasäsong om sommarvädret fått fortsätta regera.

Först åktes det söderut, till en å som en fiskevän talat engagerat om i flera år.
Några enstaka vassländor fick några enstaka öringar att vaka, men ingen spektakulär fångst.

Sedan åktes det norrut, till en mycket vacker å. Den kastade mig tillbaka till Värmland ett tag.
Här såg jag de första danicorna, men de kunde räknas på en hand.
Ja, jag hade kunnat räkna dom på en hand även om jag hade amputerat tre av fingrarna.
Mitt på dagen inträffade ganska rejäla baetiskläckningar som fick igång sädesärlorna ordentligt.
Det var fantastiskt att följa sländornas korta liv, som dramatiskt förkortades av hungriga fåglar, öringarna hade uppenbarligen annat att göra än att äta baetis. I alla fall denna dag.

Imorrn kanske jag tittar till hemmaån.
Det är en vacker tid.

På lördag blir det en rejäl busstur till Älvdalen för fiske i Österdalälven.

I lördags såg jag vulgator. Det är tvivelsutan rekord för min del.

Det råkade sammanfalla med kastkurs. Som i sin tur sammanföll med att nya regnbågar satts i dammarna lagom till vårens kursverksamhet.
Jag förstod liksom vart det barkade när flera deltagare fick korta drillningar på de röda garntofsar som apterades på tafsarna. Bäst att börja flugfiskelivet med annat än akuten pga. att man krokat sig själv i ögat.

De små regnbågarna orsakade lite möda när jag skulle visa flugpresentationer, fisk i vartenda kast.
Lite fel blir det när man ska visa hur man inte bör göra, men det ändå resulterar i krokad fisk.

Summan blev dock oerhört nöjda kursdeltagare. Grymt kul.

De där fladdrande vulgatorna gör att man nu kommer spendera en del tid smygandes längs åarna.

Trotsade hagelskurarna och satte mig på cykeln ner till ån igår.
Valde av bekvämlighet att fiska av den lilla sträckan vid vindskyddet, eftersom hagelanfallen avlöste varandra.

På grund av att vädret slagit om från insektsvänligt till rent av kallt, med frost om morgnarna, så lät jag vaksmygandet vara. Men visst fanns #4-spöt i ryggsäcken, man vet ju aldrig.

Jag slängde en liten tubfluga mot åns motsatta kant, det dröjde inte länge innan en utlekt men vacker och rejäl havsöring nöp tag. Den bevisade att även om vädret är kasst så är åkanten ett trevligare ställe än soffan.
Eller soffa, det har jag ingen, men väl en skön madrass på golvet.

Den hullinglösa kroken pillades loss och en ilsk öring på väl över halvmetern for tillbaka ut mot strömfåran.

Jag uppskattar verkligen att läsa flugfisketidskrifter, ser jag ett nummer jag inte har är det stor risk att jag köper det. Så till vida den är skriven på ett språk jag behärskar.

Men jag begriper inte allt prat om effektivitet, alla tips om hur man fångar så mycket fisk som möjligt.
Vad jag förstår så efterfrågan stor på sådana artiklar. Inte så konstigt egentligen, detta det vi håller på med har antagligen rötter från jägar- och samlarsamhället, då jakten på effektivitet var en livsnödvändighet.
Kan inte biologin få vila?
Givetvis finns det plats för dessa effektivitetsartiklar, jag läser dom med nöje, även om jag sällan omsätter dom i praktik. Men behöver de ta så stor plats som de faktiskt gör idag?

Jag köper inte argumenten om att man bara ger folket vad folket vill ha.
Om man aldrig visar andra sidor av flugfisket, i dess olika mediakanaler, hur ska andra tankar få vettig grogrund?
Jag är inte nödvändigtvis ute efter artiklar om den gamla "sotpannan och videkorgen", för de har också tagit plats i media. Någonstans mellan den senaste nymfriggen och hetaste spötesten, någonstans mellan modern slentrian har nostalgisk slentrian fått sin plats.

Det finns fler dimensioner, långt fler.
Nog har vi alla haft "fisketurer" när vi inte ens tacklat upp spöt? Stunder då vi istället löst världsproblem, funderat över tillvaron, eller bara Varit och glömt bort tiden -eller i alla fall slutat mäta den.
Och visst har vi väl fiskat på sätt som för stunden varit långt ifrån optimala? Torrfluga i vårflod, för att vi ville, för att vi gett blanka tusan i effektivitet.
Saker jag vill läsa mer om. Som jag tror alla vill läsa mer om, fast flertalet kanske inte vet om det än.
Saker som jag tror samma "flertalet" skulle må bra av.
Kanske är vi redan på tröskeln in i nästa evolutionära rum. Ett rum där vi, om än inte helt frigör oss från biologin, så åtminstone kliver ur den med jämna mellanrum och betraktar den utifrån och ser den för vad den är. En rest.

Den 2:e juli samlas Älvräddare från hela landet i Arjeplog.
Anledningen är att Arjeplogs strömmar hotas av vattenkraftkraftverk.

Vikten av att så många som möjligt tar sig dit kan inte överskattas!

En t-shirt har designats för ändåmålet. En synnerligen snygg sådan!
Du hittar den här: http://www.alvraddarna.se/index.php?s=132

Passa på att gå med i Älvräddarna, något som borde vara en självklarhet.

Det var lite speciellt att landa i Girona förra måndagen. Vi lämnade ett blåsigt och småruggigt Göteborg, hamnade i ett varmt och knallgrönt Katalonien.
Rakt in i den spanska våren, som är som en ganska varm svensk sommar. Såpass varm att lukten av väl tilltagen tändvätska över en klotgrill, en flintastek som bränns vid, skulle ligga tät i de flesta svenska bostadsområden.

Det var här jag hade mitt senaste vettiga fiske, i november förra året.
Vinterns, fåtaliga, desperata fisken har varit mer ansträngda än roliga och givande. Så det var kul att återse Dani, som hämtade upp oss. Med bilen utsmyckad med dekaler med information om hans guidetjänster, en verksamhet han just startat, berättade han entusiastiskt om de gångna veckornas fisken. Att de steg väl till torrflugor var han inte sen med att påpeka. Såpass väl känner vi varann vid det här laget.

Vi satte oss ner på en uteservering i lilla Santa Maria de Palautordera.
Imorgon skulle vi fiska, Dani hade förhandlat med chefen om ledighet.
Knappt hade vi ätit upp innan Dani undrade om vi inte skulle fiska lite redan ikväll. Som sagt så väl känner vi varann vid det här laget.

Första kvällens fiske gick lugnt till. Den plötsliga värmen saktade ner mitt redan långsamma tempo.
Men jag fick mina första små Rio Tordera-öringar.
Andra dagen tog vi oss längre upp i Tordera-dalen. Det var så gudomligt vackert att det slog andan ur en.
En sliten klyscha, men sällan så sann som nu. Om nu Gud finns så förhastade han sig inte när han skapade Rio Tordera. Han må han glömt att ge den en egen stam av öring, men några välvilliga människor har flyttat hit några från Alperna. Som trivs väl.

Jag fick samma känsla som när jag åkte genom norra Norge första gången. Man ägnar de första tjugo minutrarna åt olika läten "-Oooh.. Wooow.." samt konstaterande hur vackert det är. Nästföljande tjugo minuter är man bara tyst och låter sig sugas upp av omgivningen. Ögonblicket man slutar vara en utomstående betraktare, utan istället en del av det hela är fint. Den som varit med om det förstår, den som inte varit med om det får ursäkta men ett blogginlägg är en smula kort för en adekvat beskrivning. Andra religioner vid, sidan om flugfiske, ägnar hela böcker åt dessa beskrivningar. Men tänk nirvana, pånyttfödelse, tungotalande, så är du ungefär rätt.

Världens heliga platser är varken Jerusalem, Mekka, Tibet eller Vatikanen. Det är en öringström och sådana finns det gott om på klotet.

Vi stannde till vid en bro, med en liten lugn hölja nedanför. Här hittade vi en, för Tordera, stor öring.
En, för Tordera, riktigt stor öring.
Jag tog en lång omväg i snåren, till en plats femton meter nedströms fisken. Fisken stod djupt, den hade bra koll på omgivningen i det klara vattnet. En nymf hade naturligtvis varit det kloka valet.
Men jag har ingen klokhet att försvara. Den lilla, gråa, torrflugan landade på rätt plats.
Flugan drev ned mot öringen. Jag hörde Dani, som stod kvar på bron, "Ooooooooh.. Ahii!"
Det betyder på spanska ungefär; "Ja! Den stiger, den stiger! Där tog den!"
På svenska också tror jag.

Sällan har en öring stridit bättre för sin storlek än denna, och ja, ni vet, allt det där.
Hur som helst låg den snart i håven.

På onsdagen styrde vi kosan norrut. Mot La Pobla de Lillet.
Ett ställe jag ville besöka redan förra året, men då fanns inte tid.
Det här var ganska högt belägna bergstrakter, luften en smula kallare. Vilket passade bra, eftersom en stadig huvudvärk bosatt sig i skallen på mig. Vätskebrist.
Jag är dålig på att köpa vatten. Man kan dricka kranvattnet, men bara om man gillar eftersmaken av klor.
Det känns på nåt sätt mer rätt att köpa öl. Inte bara för att det är godare, men ibland även billigare -och då är inte vattnet särskilt dyrt, bör tilläggas. Ett sådant förfarande bygger dock inte upp en bra vätskebalans.
Som tur är, så är det bra krut i de Katalanska huvudvärkspillren.

Fisket i Rio Llobregat är hetast i staden La Pobla de Lillet. Stadsfiske, ett ord som klingar dåligt hos de flesta.
Men det här är inte Motala, Eskilstuna eller för den delen Stockholms ström.
Lilla "La Pobla" är en vacker liten stad. Som andas Katalonien.
Efter ett par dagar i vildmark, kan det vara omväxlande att kunna ta en öl och en god bocadillo i väntan på vaken. En del uteserveringar ligger precis vid ån. Vi fick våra öringar även här, och vattnet var lika klart som i alla floder här nere.

Resten av veckan ägnades åt lilla Rio Tordera. En liten promenad från Dani's (som fick jobba resten veckan) hem.
Katalonien, på återseende.


Du hittar Dani's guidesida under mina länkar.

Rapporterna från Spanien låter lovande.
Daniel Garcia rapporterar om sol och värme, om vakande öringar och nyupptäckta vatten. Ett av dessa vatten verkar vara ett helt oupptäckt öringvatten. Det bådar gott.

På måndag är det avresa. Så fruktansvärt bra.
Jag ska se om jag kan rapportera lite via bloggen under kommande vecka.

Daniels guidesida finns under Länkar här på bloggen.

Idag tog jag cykeln ner till ån för ett par timmars promenad.
Spö, rulle och en lite flugask i ryggsäcken. Det känns tryggast så, på nåt vis.

Himleån rinner för närvarande hög och ganska brun. Men vacker likväl.
Det är inte läge än, men snart är det kanske det. Då är jag här.
Vikten av att ha en vacker å på en liten cykelturs avstånd, kan inte överskattas. Det är så oerhört skönt.
Jag tror mina grannar mer uppskattar närheten till stan och alla dess rea-skyltar, jag tror knappt det tagit ett steg utmed Himleån. Kanske tur det, men synd för dom.

Man hamnar i ett töcken av önskningar, vid den här tiden, när man går längs vattnen. Idag dök jag efter alla insekter som flög, för att se vad det var. Jag undrar om åns fjädermygg känner sig smickrade eller trakasserade.

Jag såg ett vak, nån minut senare vakade den igen. Det var just som solen orkade igenom molntäcket och de små myggen blev några fler. Men den verkade liten, ingen vuxen öringen skulle bryta ytan för dessa små insekters skull. Inte heller hade jag tänkt rigga upp spöt som låg där i väskan, inte idag.
Det får bli lite grönare först. Nu är mycket brunt och grått, kisar man är världen beige, när den börjar bli gul-grön är det läge.

Jag fann några ensamma snödroppar som växte mitt i allt det bruna.
Som en liten, tapper gerilla stred de för vår och försommar.
De har mitt fulla stöd.

Både fredagen och lördagen fiskades det på kusten. Det är inte riktigt min grej, men det har sin charm. Jag hade ju tänkt sitta och kika lite vid ån, men regnet spolade bort de funderingarna.  Himleån går både hög och brun, efter snösmältning och det myckna regnandet. Det blir till att ta cykeln dit i veckan.

Idag styrde vi, jag och den andre Jocke, kosan söderut. Till Sunnedamm utanför Knäred, med förhoppningar om vakande fisk. Isen hade inte riktigt försvunnit än. Den dröjde kvar som en påminnelse om det som varit. En lång, hård och kall vinter. En vik var dock helt isfri, och regnbågarna patrullerade området med sporadiska vak. I säsongens första kast bet en fisk över nymfen, men fastnade aldrig.

Efter en stunds vakspaning upphörde duggregnet, det blev lite ljusare och vaken fler. Vi landade en varsin regnbåge, sen ett par till. Som vanligt fiskade vi spiders, och en sådan fluga föll en tämligen ilsken båge för. Den nöjde sig inte med att bara ta tio meter fluglina, ytterligare trettio backing försvann den med under isen. Till slut hamnade femton hektogram muskler i håven.

Så var det igång. En jävla tur.

..kustöringen blir lovlig på fredag, 1 april.

Men, tittar man på väderprognoserna för helgen så kan det börja röra sig i ån.
För nån vecka sedan såg jag en ensam bäckslända komma farande över strömnacken.
Den satt på min hand ett tag. Denna, i våra ögon, primitiva varelse fyllde mig med nytt mod och insikt om att man faktiskt överlevt ännu en långdragen vinter.
Jag tror inte den är lika ensam på lördag eller söndag. Det ska faktiskt bli ordentligt med plusgrader.
Kanske tillräckligt för att få en öring att stiga?

Jag kommer förstås ställa mig någonstans vid kusten och försöka ta en silvrig fisk.
Men finns tillstymmelsen till chans att locka brunöring till torrfluga, så blir jag inte långvarig ute i det salta.
Det blir nog mer av att smyga längs en liten å spejandes efter vak (en trevlig sysselsättning i sig) än det blir att kasta nån märklig räka rakt ut i Kattegatt.

Vår, mina vänner, det är visst vår.

Min spanske vän som jag tidigare skrivit om har börjat guida i det gudomligt vackra Montseny-området.
Daniel Garcia har flugfiskat sedan barnsben och bor i Santa María de Palautordera, bara fem minuter från vackra Rio Tordera. Bergstrakten Montseny ligger bara cirka 5 mil nordost om Barcelona, inte långt från Girona (där man landar med flyg till Barcelona).

Daniel fiskar i Rio Tordera 3-5 dagar i veckan efter dess vilda öringar, han kan således vattnet mycket väl.

Priser: